Förr eller senare når ett järnvägsfordon, liksom allt annat levande, slutet på sitt livs resa och förenas åter med moder jord. Vanligen sker detta vid någon form av skrotningsanläggning. Under den tid Statens Järnvägar skötte allt som hade med järnvägar att göra i Sverige skedde huvudsakligen även skrotningen i egen regi vid egna verkstäderna. I synnerhet vid skrotplatsen vid filialverkstaden i Vislanda slutade många ånglok och tidiga ellok sina dagar. Numera sker upphandling av skrotning i konkurrens. Skrotplatsen i Vislanda har övertagits av Stena Gotthard och visserligen skrotas något enstaka järnvägsfordon där ibland men de flesta järnvägsfordon möter sitt slut på andra håll.

Skrotning av järnvägsfordon kan inte ske vid vilken bilskrot som helst, utan kraftigare skrotmaskiner behövs och även resurser att ta hand om de miljöfarliga och skadliga ämnen som kan finnas i fordonen. Företagen Stena Gotthard och O Hallquist Återvinning dominerar vad gäller skrotning av järnvägsfordon. Ibland gör Hallquist grovskotningen vid sina anläggningar i Kil och Nykroppa och säljer sedan metallskrotet till Stena-Gotthard.

I praktiken har olika skrotar specialiserat sig på olika fordonstyper, t.ex. har det blivit så att godsvagnar ofta skrotas i Kil och lok, person- och motorvagnar i Nykroppa. Vad gäller diesellok, lokomotorer och banverksfordon brukar även den lilla skroten i Ekefors ta hand om en hel del. Ekefors ligger vid den sedan länge nedlagda gamla Västra Centralbanan och den enda trafik som förekommer norr om Smålands Burseryd är Ekefors skrottransporter som företaget drar med egna lokomotorer vilka också en gång inköpts som skrot men ställts i ordning i egen regi. El-loksbristen i Sverige är så stor att det i dag nästan inte förekommer någon skrotning. Allvarligt skadade lok blir reservdelsförråd vid verkstäderna. I Örebro finns flera Rc-lok i detta skick och i Eskilstuna ett tiotal Ma-lok i varierande skick vilket gör att de drygt 20-talet driftsloken kan rulla vidare trots att de är mer än 40 år gamla. Senast några el-lok skrotades varv nog skrotningen av ett antal växellok Ud och Uf i Notviken. De av beredskapsångloken som inte kom att säljas eller bevaras vid olika järnvägsföreningar skrotades i de flest fall på malmbangården i Grängesberg invid Grängesbergsbanornas Järnvägsmuseum.

Bilderna visar motorvagnen X9a 113 under olika skeden i slutet av dess liv. Tillsammans med sin livskamrat, X9b 114, slopades X9a 113 som driftsfordon år 1996. Motorvagnen kom dock inte att skickas direkt till skroten utan Svenska motorvagnsklubben fick lov att överta den för att plocka den på reservdelar mot att de själva ordnade med transporten till skroten. Klubbens X21-motorvagn har trots det helt annorlunda utseendet många delar gemensamma med X9'orna. Båda tillverkades ju av Hilding Carlsons verkstad i Umeå. Första bilden visar X9'an vid spåren utanför lokstallet i Falköping efter det kraftiga snöfallet i december 1998. På andra bilden som är tagen 1½ år senare är motorvagnen sedan länge rensad på reservdelarna och har dragits fram till stationen. Ett par månader senare skede transporten till Nykroppa. Sista bilden visar motorvagnen på skrotplatsen året därefter. Av X9b 114 återstod då bara en hög metallbråte och snart kom resterna av 113 att läggas på samma hög.